Betalningsmedlen är i uppror. Den tekniska revolutionen har vänt upp och ner på dem, men Visa och Mastercards hegemoni är fortfarande överväldigande. ECB fortsätter att arbeta med den digitala euron för att begränsa deras makt
Det är en dold kamp som utspelar sig utanför medias strålkastarljus, men med införandet av den digitala euron står mycket mer på spel än en enkel teknisk utveckling av de betalningsmedel som privatpersoner och företag använder i sina finansiella transaktioner. Det är ren geopolitik.
Det som diskuteras är volymen av offentliga medel som ges ut via centralbankerna jämfört med de pengar som privata finansinstitut skapar genom sina lån. Med andra ord, de pengar som affärsbankerna tillhandahåller när de överför likviditet eller förmedlar transaktioner där ekonomiska aktörer deltar. Den monetära kakan är imponerande. Affärsbankerna har idag omkring 3 biljoner euro i reservkonton i Eurosystemet, vilket motsvarar omkring 20 % av euroområdets BNP.
Affärsbankernas pengar utgör faktiskt idag den största delen av de pengar som är i omlopp, vilket utan tvekan har effekter på geopolitiken och penningpolitiken. Risken för ECB är att den minskade användningen av kontanter – som ges ut av centralbankerna och skyddas av lagar eftersom de är lagliga betalningsmedel – innebär att den monetära myndigheten inte har tillräckligt med volym för att förankra sin räntepolitik i strävan efter prisstabilitet, vilket är dess enda uppdrag. Därför framstår den digitala euron som en möjlighet att behålla kontrollen över penningmängden. M1 (det mest likvida penningmängdsaggregatet) består av kontanter och avistainlåning och är ett av ECB:s verktyg för att styra penningpolitiken.
För att göra saken ännu värre bevittnar världen en global övergång till ett multipolärt monetärt system, där betalningssystem och valutor i allt högre grad används som instrument för geopolitisk påverkan gentemot utländska valutamakter. Och Europa är i detta avseende en ocean av sårbarheter.
Alarmerande nivåer
Detta beror på att det saknas attraktiva paneuropeiska digitala betalningslösningar, vilket har lett till att Europas beroende av utländska betalningsleverantörer har nått ”alarmerande nivåer”, som ECB själv har erkänt. Internationella system som Visa och Mastercard hanterar för närvarande 65 % av kortbetalningarna i euroområdet.
Dessutom har de nationella kortsystemen i 13 av de 20 länderna i euroområdet ersatts av internationella alternativ. Dessutom står betalningar via mobilappar, som domineras av icke-europeiska teknikföretag (som Apple Pay, Google Pay och PayPal), nu för nästan en tiondel av detaljhandelstransaktionerna och uppvisar en tvåsiffrig årlig tillväxt. Parallellt har betalningsplattformar försökt integrera sig med sociala medier-jättar som WhatsApp och Meta. X (tidigare Twitter) överväger att erbjuda betalningsfunktioner. Amazon satsar också på kreditkort och betalningsappar.
Kort sagt, genom att betalningsinfrastrukturen har outsourcats och blivit beroende av kort, appar eller internationella stabila valutor har eurozonens utländska beroende i monetära termer ökat. Som Philip R. Lane, inflytelserikt medlem av ECB:s verkställande kommitté, har sagt: ”Dessa risker kan förvärras av utländska teknikföretags växande dominans och en eventuell ökning av innehavet av stabila valutor (stablecoins) i utländsk valuta.” För närvarande är 99 % av marknaden för stabila valutor kopplad till den amerikanska dollarn, och det europeiska intresset för dessa instrument ökar snabbt.
Stablecoins är kryptovalutor som strävar efter större stabilitet genom att ha konventionella tillgångar som dollar, brittiska pund eller euro som stöd. Deras uppgång är ohejdbar. Enligt en rapport från konsultföretaget Artemis behandlades betalningar till ett värde av 94,2 miljarder dollar över hela världen mellan januari 2023 och februari 2025.
Den ökande användningen av kryptovalutor är i själva verket ytterligare ett tecken på oro för centralbankerna, som fruktar att finansiell disintermediation kommer att vända upp och ner på det traditionella internationella betalningssystemet. Det är just denna modell som Trump-administrationen i USA förespråkar: fritt spelrum för kryptovalutor (där presidenten har privata intressen) och avskaffande av projektet med en digital dollar, eftersom det strategiska målet för de nya anarkoliberalerna är att minska centralbankernas roll.
Kina utvecklar däremot den digitala yuanen, medan BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) utforskar en plattform för att koppla samman sina respektive digitala valutor. Projektet mBridge, där Kina, Thailand, Hongkong och Förenade Arabemiraten deltar, syftar också till att skapa valutor för effektiva gränsöverskridande betalningar.
Många fiender
Det finns alltså många skäl till att den digitala euron, ett projekt från ECB, har sett dagens ljus, även om det fortfarande är långt kvar till att bli verklighet. Det är till och med mycket troligt att den inte kommer att se dagens ljus under detta decennium, vilket källor inom Europeiska centralbanken medgav förra veckan till denna tidning. Bland annat finns det ännu ingen rättslig ram att följa, eftersom projektet har många motståndare inom EU: bankerna är inte särskilt förtjusta i det, de tyska konservativa är skeptiska till allt som luktar finansiell innovation som bryter med status quo, och slutligen måste man ta hänsyn till den tekniska komplexiteten i att sätta upp den infrastruktur som krävs för att lansera den digitala euron. Allt detta gör att processen är full av osäkerheter.
Europeiska kommissionen har i alla fall redan lagt fram sitt förslag. Nu måste EU-rådet fatta sitt eget beslut och slutligen är det Europaparlamentet i Strasbourg som kommer att lagstifta om det så kallade ”single currency package” (paketet för den gemensamma valutan). Det är så det fungerar med så kallade trilogförhandlingar, möten mellan de tre parter som är involverade i processen för att nå en politisk överenskommelse och en gemensam text som kan antas.
Big bang är uteslutet. Det kommer inte att ske någon lansering från och med en viss dag, som det gjorde med den fysiska euron 2002
Det är därför inte förvånande att, enligt samma källor, en big bang för euron är praktiskt taget utesluten. Det kommer inte att ske någon lansering av digitala euro från och med en viss dag, som skedde med den fysiska euron den 1 januari 2002, utan den digitala euron kommer att införas gradvis och i alla fall kommer den att samexistera med kontanter, som ECB anser vara oumbärliga. När lagstiftningspaketet för den digitala euron har antagits kommer ECB att behöva cirka två och ett halvt år för att börja distribuera den, enligt höga tjänstemän inom ECB.
Den förordning som EU håller på att slutföra kommer i alla fall att fortsätta att förbjuda ensidig utestängning av kontanter från detaljhandeln eller tjänsteleverantörer, som Piero Cipollone, medlem av ECB:s verkställande kommitté, meddelade i parlamentet. Användningen av kontanter fortsätter dock att minska och om den 2016 utgjorde 79 % av transaktionerna har den idag sjunkit till 52 %. Spanien ligger tillsammans med Tyskland bland de länder som använder kontanter mest.
I motsatt riktning har kortanvändningen under samma period ökat från 19 % till 39 %, även om det finns stora skillnader mellan länderna. Det är detta utrymme som den digitala euron nu vill fylla. Bortsett från den tekniska utvecklingen är den främsta orsaken till kontanternas tillbakagång nedgången för detaljistbankerna. Om det 2008 fanns 58 bankkontor per 100 000 invånare i Europeiska unionen, hade antalet 2023 minskat till 30, praktiskt taget hälften.
Kontantminskningen står dock i kontrast till reaktionen i vissa europeiska länder. Regeringar, som i fallet Sverige, backar och inför regler och planer för att säkerställa tillgången till och användningen av kontanter efter flera systemhaveri orsakade av naturkatastrofer, och i synnerhet cyberattacker, tekniska fel och strömavbrott, som har visat på betalningssystemets sårbarhet. Spanien är ett bra exempel efter strömavbrottet. Trots detta har centralbankerna, på grund av den ökande användningen av digitala pengar, sett sitt inflytande på systemets likviditet minska, vilket på lång sikt kan leda till finansiell instabilitet.
ECB har genom telefonundersökningar konstaterat att familjerna under de senaste åren, mot bakgrund av den ökande geopolitiska osäkerheten, sparar allt mer pengar i sina egna hem. Enligt ECB:s beräkningar är endast 20–25 % av pengarna i omlopp avsedda för betalningar.
Det som diskuteras idag är att varje EU-medborgare ska kunna disponera maximalt 3 000 digitala euro, vilket skulle göra det möjligt att genomföra gränsöverskridande finansiella transaktioner till vilket land som helst inom Eurosystemet – en sorts europeisk bizum, men med fler användningsområden – utan att gå via sin bank och utan att ens behöva vara uppkopplad till internet. För närvarande är det endast banker som kommer att kunna distribuera digitala euro. Endast invånare i ett land som ingår i centralbankssystemet kommer att ha tillgång till digitala euro, men det utesluts inte att EU kan komma att ingå avtal med tredjeländer. ECB garanterar transaktionernas integritet.
Geopolitiskt projekt
Det innebär att ECB skulle vara garant för att plattformen fungerar väl, vilket förklarar bankernas tveksamhet, som idag huvudsakligen arbetar med Visa och Mastercard, båda amerikanska företag. Den digitala euron är i själva verket en del av ett mer ambitiöst geopolitiskt projekt, som även omfattar att bli den möjliga grogrunden för en integrerad europeisk kapitalmarknad.
Det sa nyligen Philip R. Lane, en av ECB:s mest inflytelserika rådgivare: möjligheten att använda centralbankspengar för betalningar syftar till att begränsa räckvidden för kommersiella betalningssystem för att utnyttja monopolistisk makt och ta ut överdrivna avgifter. Med andra ord kommer den digitala euron att sätta gränser för Visa och Mastercards hegemoni.
Som sagt vill Europa inte vara helt beroende av amerikanska betalningsmedel. Bland annat eftersom digitala valutor är så geopolitiska att till och med Trump, i ett presidentdekret, har avfärdat tanken på en digital dollar och i stället gynnar både kryptovalutor och stablecoins, tillgångar som baseras på ett verkligt underliggande värde och inte är fiktiva, som kryptovalutor.
Man vill dessutom sänka de avgifter som idag tas ut av detaljhandeln och de europeiska bankerna, som är mycket beroende av duopolet inom betalningsmedel.
Källor inom ECB beräknar att de två stora, Visa och Mastercard, tjänar cirka 30 miljarder euro per år på bankavgifter. ECB har åtagit sig att inte ta ut några avgifter från bankerna för de intäkter som de får för att ladda den elektroniska plånbok som lanseringen av den digitala euron innebär. Även om det inte är slutgiltigt är ECB medveten om att en så omfattande förändring, som innebär distribution av nya TPV (betalterminaler) till en kostnad för handlarna, kräver undantag, och man överväger att undanta detaljhandlare som omsätter mindre än två miljoner euro per år eller har färre än tio anställda från skyldigheten att acceptera digitala euro.
Den digitala euron kommer att fungera som en slags plånbok som är integrerad i ECB:s balansräkning och som gör det möjligt att betala alla köp utan kostnad och med garanti för integritet. Ingen kommer att känna till detaljerna om transaktionen. Förutom, naturligtvis, om en rättslig myndighet kräver det. De 3 000 euro är inte fastställda, men det slutliga beloppet kommer i alla fall inte att avvika mycket från detta. Bland annat därför att ECB själv inte vill att det ska uppstå bankrusningar. Det vill säga att spararnas insättningar flyttas från en finansiell institution till ECB från en dag till en annan, vilket skulle försätta privata banker i svårigheter. Vad som är klart, som ECB medger i sina meddelanden, är att beslutet att digitalisera valutorna är strategiskt.
ECB:s tekniska experter uppskattar den potentiella efterfrågan på digitala euro till mellan 30 miljarder euro och 512 miljarder euro, vilket ger en uppfattning om osäkerheten kring projektet. I det senare fallet skulle det handla om ungefär en tredjedel av de offentliga medel som idag cirkulerar i eurozonen, långt ifrån de 240 biljoner euro i privata medel som används för digitala betalningar, och även långt ifrån de över tre biljoner som betalas med kort. Två tredjedelar av transaktionerna görs med Visa eller Mastercard, vilket visar deras dominerande ställning på marknaden
