Även om det ibland kan verka som en extrovert eller spontan egenskap, har experterna ett svar.
I alla familjer, vänskapskretsar eller arbetsmiljöer finns det någon som aldrig är tyst. De pratar oavbrutet, avbryter hela tiden eller lämnar inget utrymme för andra att delta i konversationen. Även om det ibland kan verka som en extrovert eller spontan egenskap, har psykologin en annan tolkning.
Enligt psykologen Olga, författare till, är att prata för mycket inte alltid bara en fråga om personlighet. I många fall är det ett omedvetet sätt att hantera svåra känslor.”Att prata mycket kan vara ett sätt att reglera känslor eller skydda sig mot det man inte kan hantera”, säger specialisten.
Ångest, kontroll och rädsla för tystnad
En av de vanligaste orsakerna till detta beteende är ångest. Vissa människor, förklarar Albaladejo, ”pratar utan filter bara för att säga något när de känner sig nervösa”. Andra gör det för att undvika att komma i kontakt med obehagliga känslor: att prata oavbrutet hindrar en från att känna, reflektera och till och med blockerar den man pratar med.
I vissa fall är det en strategi för att ”kontrollera interaktionen”. Att inte låta den andra tala minskar risken för att få obekväma eller svåra kommentarer. Det kan också handla om en avsky för tystnad, som för vissa människor förknippas med tomhet, obehag eller avvisande.
I extrema fall finns det de som inte anser att det den andra har att säga är värdefullt. ”Det är de som ’bara kom för att prata om sin bok’”, säger psykologen med ett leende.
En sår från det förflutna: att aldrig ha blivit lyssnad på
En annan förklaring till detta beteende är djupare: vissa människor som idag inte låter någon annan tala kan ha vuxit upp i miljöer där de aldrig blev lyssnade på. I dessa fall är pratandet ett omedvetet försök att ta upp en plats som tidigare nekats dem.
Nyckeln ligger inte i att tala mindre, utan i att lyssna mer
”Att lyssna är talets spegel”, sa Albaladejo. Och det handlar inte om att eliminera talet, utan om att förbättra det. Att kunna lyssna, mer än att kunna tala, avslöjar vår kvalitet som kommunikatörer.
Psykologen identifierade fyra typer av lyssnare:
– Den som lyssnar för att svara, men slutar lyssna så fort den andra personen börjar tala.
– Den som lyssnar för att lösa eller ge råd, även om ingen har bett om hjälp.
– Den som oavsiktligt invaliderar med fraser som ”det är ingenting, se vad som hände …”.
– Den som lyssnar för att förstå, med empati, utan att döma eller behöva ha rätt.
Den sistnämnda, förklarade Albaladejo, representerar idealet: ”empatisk lyssnande”, som gör att den andra känner sig sedd, bekräftad och respekterad.
Fyra nycklar till att förbättra sitt sätt att tala
Om du tycker att du pratar för mycket eller känner någon som gör det, föreslår psykologen att du ändrar ditt tillvägagångssätt.
Det handlar inte om att vara tyst, utan om att kommunicera med större medvetenhet. Här är hennes råd:
– Tänk efter innan du talar: Vad vill jag säga? Varför? Är det rätt tillfälle?
– Lyssna utan att avbryta eller föregripa svar.
– Acceptera tystnaden som en naturlig del av dialogen.
– Respektera den andres utrymme att tala eller vara tyst.
