Det som för Michel Dupont började som en vanlig dag slutade med en av de mest otroliga upptäckterna i Frankrike på senare år. Den 52-årige bonden från en liten by i den bergiga regionen Auvergne hittade en skatt värd 4 miljarder euro. Men ett beslut gjorde att han förlorade alla pengarna.
Dupont bodde sedan flera år på en gård långt från städerna, omgiven av åkrar och boskap. Han kände nästan varje hörn av sin mark utan och innan. Därför förstod han genast att det var något ovanligt när han såg något glittra i botten av en bäck. Han böjde sig ner, skrapade bort leran med en spade och fann en guldklimp stor som en valnöt. Sedan dök det upp en till. Och ännu en.
Förvånad över sin upptäckt bestämde han sig för att kontakta en grupp geologer. Efter de första undersökningarna bekräftade de vad få kunde ha föreställt sig: på hans mark fanns en gigantisk guldfyndighet med ett uppskattat värde på över 4 miljarder euro.
Nyheten spred sig snabbt i byn. På bara några dagar var Duponts egendom full av tjänstemän, officiella fordon och teknisk utrustning. Det kom också journalister från olika medier för att rapportera om det som började kallas ”miraklet i Auvergne”.
Vad säger fransk lag om fynd av skatter?
Vad Michel inte visste var att i Frankrike tillhör inte marken under markytan den som äger marken ovanför. Enligt lag tillhör alla mineralresurser staten. Mineraler under marken tillhör staten, även om de finns på privat mark. Upptäckaren får en ersättning, men den är minimal: bara 0,5 % av det totala värdet. I det här fallet skulle det innebära 20 miljoner euro.
Därför förbjöd myndigheterna honom att göra något på marken tills vidare, så snart fyndet hade bekräftats. Mer specifikt började de genomföra miljö- och kulturarvsundersökningar för att utvärdera den möjliga påverkan av en gruvdrift av den storleken i området.
Dessutom började ministeriet för ekologisk omställning och Bureau de Recherches Géologiques et Minières (BRGM) att utarbeta tekniska rapporter om fyndighetens utbredning och möjligheten att exploatera den. Innan dessa analyser var klara fick ingen göra någonting.
Situationen lämnade Michel i ett slags rättsligt limbo. Hans namn var på förstasidorna i hela landet, men på hans bankkonto hade ingenting förändrats. Gården var stängd för allmänheten, under bevakning, och han kunde fortfarande inte arbeta på marken på grund av de restriktioner som införts. Det som först verkade vara en lyckträff blev därför snabbt ett huvudbry.
Det kan nämligen ta flera år att genomföra undersökningar och få tillstånd för att kunna avgöra om exploateringen av området kan påverka flora och fauna. Fram till dess måste han vänta utan att kunna njuta av sin belöning. Dessutom får han inte röra marken som han i åratal har odlat och bedrivit boskapsskötsel på. Under tiden hoppas han att situationen ska lösas så fort som möjligt.
